HemInvigningstalare på ID-dagarna
Det som är nödvändigt för vissa är bra för alla. Dagens tekniska hjälpmedel har tagits fram för helt andra målgrupper, men som personer med funktionshinder nu har användning för.
Jag känner en ung man som är totalförlamad efter en olycka. Han kommunicerar med omvärlden med hjälp av sina ögon. Om han tittar åt vänster lyser en röd lampa för nej, tittar han till höger så lyser det grönt för ja. Han skickar sms med sina ögon, och skriver på sin dator genom att titta på tangenterna. Fantastiskt javisst, men framförallt livsviktigt..
Personer med funktionshinder ska inte vara rädda för ny teknik utan se den som en möjlighet, så snart individerna väl känner sig trygga med tekniken. Med rätt utbildning och stöd ges människor möjlighet att förstå användarnyttan.
Däremot har den teknik som finns inte lyckats integreras som ett redskap för personer med funktionshinder.
Vi har stora bokningssystem runt om i samhället, men det går inte ens att boka en rullstolsplats hos SJ, eller en biobiljett hos SF, eller en konsertbiljett i Globen!
Det finns två åldersgrupper som helt glömts bort i sammanhanget, och det är yngre barn och gamla. Exempelvis anser jag att datateken borde driva utvecklingen framåt på ett helt annat sätt än idag, att föräldrar enklare och direkt ska kunna beställa hjälpmedel åt sina barn.
Självklart ska datateken ha en aktiv, uppsökande roll och förse barn med både kommunikationsprogram och lekprogram. Barn med funktionshinder har också rätt till sin lek, rätt att få stimulans och hjälp att ta till sig information och hjälp att strukturera information.
Jag är övertygad om att man med hjälp av it-teknik kan integrera personer med funktionshinder på arbetsmarknaden. Exempelvis kan man teckentolka via 3G-telefoner för personer med hörselskador vilket innebär att tolken slipper vara på plats rent fysiskt.
Men jag är kritisk till de långa väntetider som gäller innan man får sina hjälpmedel. Ett vanligt bildprogram för barn som har svårt att kommunicera kan ta över ett halvår att få, andra kommunikationshjälpmedel får föräldrarna betala själva. Jag har själv ett exempel:
-Jag har haft permobil i 15 år och vet exakt vad jag behöver. I juni månad tog jag kontakt med Hjälpmedelscentralen som hade fem veckors semesterstängt. När sjukgymnasten var tillbaka, måste hon prata med teknikern som hade fyra veckors semester, så efter nio veckor tog det dem tre veckor att komma överens om en tid för utprovning. Den 7 november har jag fått tid för att de ska mäta stolen och tala om vad jag behöver. Det är absurt att behöva vänta så länge på att få beställa något som jag redan vet att jag behöver och därmed kanske kan få tidigast i april nästa år. Det är som att gå i dåliga skor för länge, man får ont, helt i onödan.
Jag känner en ung man som är totalförlamad efter en olycka. Han kommunicerar med omvärlden med hjälp av sina ögon. Om han tittar åt vänster lyser en röd lampa för nej, tittar han till höger så lyser det grönt för ja. Han skickar sms med sina ögon, och skriver på sin dator genom att titta på tangenterna. Fantastiskt javisst, men framförallt livsviktigt..
Personer med funktionshinder ska inte vara rädda för ny teknik utan se den som en möjlighet, så snart individerna väl känner sig trygga med tekniken. Med rätt utbildning och stöd ges människor möjlighet att förstå användarnyttan.
Däremot har den teknik som finns inte lyckats integreras som ett redskap för personer med funktionshinder.
Vi har stora bokningssystem runt om i samhället, men det går inte ens att boka en rullstolsplats hos SJ, eller en biobiljett hos SF, eller en konsertbiljett i Globen!
Det finns två åldersgrupper som helt glömts bort i sammanhanget, och det är yngre barn och gamla. Exempelvis anser jag att datateken borde driva utvecklingen framåt på ett helt annat sätt än idag, att föräldrar enklare och direkt ska kunna beställa hjälpmedel åt sina barn.
Självklart ska datateken ha en aktiv, uppsökande roll och förse barn med både kommunikationsprogram och lekprogram. Barn med funktionshinder har också rätt till sin lek, rätt att få stimulans och hjälp att ta till sig information och hjälp att strukturera information.
Jag är övertygad om att man med hjälp av it-teknik kan integrera personer med funktionshinder på arbetsmarknaden. Exempelvis kan man teckentolka via 3G-telefoner för personer med hörselskador vilket innebär att tolken slipper vara på plats rent fysiskt.
Men jag är kritisk till de långa väntetider som gäller innan man får sina hjälpmedel. Ett vanligt bildprogram för barn som har svårt att kommunicera kan ta över ett halvår att få, andra kommunikationshjälpmedel får föräldrarna betala själva. Jag har själv ett exempel:
-Jag har haft permobil i 15 år och vet exakt vad jag behöver. I juni månad tog jag kontakt med Hjälpmedelscentralen som hade fem veckors semesterstängt. När sjukgymnasten var tillbaka, måste hon prata med teknikern som hade fyra veckors semester, så efter nio veckor tog det dem tre veckor att komma överens om en tid för utprovning. Den 7 november har jag fått tid för att de ska mäta stolen och tala om vad jag behöver. Det är absurt att behöva vänta så länge på att få beställa något som jag redan vet att jag behöver och därmed kanske kan få tidigast i april nästa år. Det är som att gå i dåliga skor för länge, man får ont, helt i onödan.
Här är lite fler bilder från dagen:
Träffade en grupp som kom från Serbien och dess utbildnings och socialdepartement
Prövade på att skriva med ögonstyrning. Riktigt häftigt!
Jag och tolken som översatte mitt invigningstal till teckenspråk.
Joy hängde också på scenen, vet inte om han förväntade sig att få tala lite han också.
Kommentarer
Trackback
