Hej !
Så här skriver Socialchefen i Hofors kommun på debatt Sidan i arbetarbladet lördags 10 juni:

Jag brukar ha som princip att inte, på något sätt, kommentera verbala övergrepp som rör socialtjänsten i Hofors kommun, oavsett om det rör någon eller några av mina medarbetare eller mig själv.
Som bekant utgör media den tredje statsmakten och styr den information som man tycker är lämplig att ge sina läsare. Ibland blir den oerhört ensidig, gärna med slagsida åt något håll. Eventuella genmälen blir korta och knappt synliga.
Attacker mot kommuner tycks vara särskilt populära och generar även många så kallade kommentarer, ett otyg som under senare år införts. Man kan fråga sig, till vilken nytta?
Arbetarbladet har i två, stort uppslagna artiklar beskrivit den hänsynslöshet Hofors Kommun visat i ett ärende som rör en liten flicka. Information och underlag till artikeln har hämtats ifrån ett för familjen juridiskt ombud som i ärendet företräder föräldraparet.
I dessa två stort uppslagna reportage utmålas Hofors Kommun, specifikt socialtjänsten, LSS-handläggare och undertecknad som de största idioter som finns. Vi två saknar kompetens, erfarenhet, empati och allt annat som finns på världskartan. Hofors Kommun utmålas som den värsta kommun det juridiska ombudet mött.
Det juridiska ombudet kan inte vara särskilt berest!
Jag har själv arbetat som socialchef sedan 1975 och det är snart dags att sluta. Utifrån alla dessa år inom socialtjänsten har jag lärt mig ta mediala smällar, framför allt om de är osakliga och kanske tjänar ett visst syfte.
I detta ärende kan jag ana att så är fallet.
Socialtjänsten och dess tjänstemän är förhindrade att uttala sig i enskilda ärenden utifrån den sekretesslagstiftning som råder i detta land. Dock kan berörda personer och deras juridiska ombud upphäva sekretessen så att vi kan berätta sanningen. Det händer inte speciellt ofta att så sker. Man kan fundera över, av vilken anledning kommunens bild inte bör redovisas? Kanske döljer sig någonting som inte passar motparten, vad vet jag? I detta fall är det ett privat assistansföretag som förträder barnet och dess föräldrar! Ett barn som har och har haft beslut om LSS-insatser som utförts via vår kommunala organisation.
LSS-lagstiftningen är komplicerad och ställer vissa elementära krav för ett positivt beslut om insatser. Man skall tillhöra den s.k. personkretsen och förutom detta ha ett hjälpbehov som ej kan uppfyllas på egen hand.
Hos gemene man är det svårt att skilja mellan LASS och LSS-insatser vilket är fullt förståligt. I detta fall har man ensidigt fokuserat mot LASS-beslut och inget annat. Det är ju faktiskt så att lagstiftningen erbjuder olika alternativa bistånd, ej enbart personlig assistans.
En LSS-utredning skall vara komplett vilket ofta innebär att den tar och måste få ta tid. Vi arbetar seriöst med utredningen, innan beslut tas kompletteras utredningar med läkarutlåtande och diagnoser. Uppfyller man lagstiftningens kriterier beviljas man insatser, annars inte. Man har självfallet all rätt att överklaga beslutet.
I detta fall har en seriös prövning skett med ett antal kompletteringar/läkarutlåtanden. I lagstiftningen finns även begrepp som föräldraansvar och definitionen av detta. Egenvård är ett annat begrepp som ingår i utredarens slutliga bedömning, hjälp eller inte hjälp.
Låt mig göra fullständigt klart att jag som socialchef har det största förtroende för aktuell LSS-handläggare, en mkt kompetent person. Hon utför sitt arbete mkt professionellt, i det arbetet ingår bland annat att på grundval av vad som framkommer i utredningen, kunna avslå ansökan, säga nej och med en förklaring därtill.
Inom Hofors Kommun finns 140 aktuella ärenden. I 139 fall av dessa förföljs vi inte av media eller företrädare för den privata assistanssektorn, en sektor som numer är föremål för granskning utifrån alla ekonomiska oegentligheter som förekommer vad avser assistansersättning.
Den aktuella, 2-åriga flickan, har fortfarande stödinsatser av Hofors Kommun – utifrån en helt annan utgångspunkt.
I media och av assistansbolagets företrädare låter det som att vi lämnat henne åt sitt öde. Jag kan heller inte låta bli att undra över assistansbolagets kompetens – ett assistansbolag som är seriöst, borde, enligt min åsikt, ha informerat föräldrarna i detta ärende om att för små barn som 2 år så är det i princip aldrig aktuellt med personlig assistans. Hade de varit seriösa så kan man ju tycka att de borde meddelat föräldrarna att de inte kan åta sig uppdraget att driva ansökan om personlig assistans med hänsyn taget till flickans låga ålder och dessutom informerat föräldrarna om att de skulle kunna återkomma till dem när flickan blir äldre.
I media och av assistansbolagets företrädare låter det som om vi lämnat henne åt sitt öde.
Flickans juridiska ombud hotar oss dessutom med anmälningar till Socialstyrelsen, JO, JK och Gud Fader, detta sker dagligen och på ett sätt som lämnar mycket i övrigt att önska.
Sätt igång och anmäl, vi har ingen anledning att vara skrämda av någon granskning, oavsett av vem!
Ni borde skämmas!
Jan Bornestig
Socialchef