Imorgon gäller det- Hur länge ska vi vänta?
Detbattartikeln är skriven av Hans Philipsson se www.marchen.se
Sverige är idag ett otillgängligt land. För Sveriges över miljonen personer med funktionsnedsättning innebär det utestängning, segregegation och diskriminering. Trots årtionden av goda intentioner, vackert formulerade politiska löften och konkret lagstiftning har vi inte uppnått tillgänglighet. Enda sättet att säkra det är att göra otillgänglighet till diskriminering
Det finns redan lagstiftning som är tänkt att tillgängliggöra Sverige. Plan och bygglagen har sedan 1966 innehållit tillgänglighetsregler och lagen om handikappanpassad kollektivtrafik kom 1979. Det är 43 respektive 30 år sen.
Trots det är 60-90 procent av affärer, restauranger, biografer, möteslokaler och andra inrättningar i svenska stadskärnor helt eller delvis omöjliga att besöka och använda för människor med funktionsnedsättning. Det är steg, trappor och trösklar. Det är dålig belysning, städning, ventilation och ljudmiljö. Det är avsaknad av dörröppnare, kontrastmarkeringar, hörselslingor, handikapptoaletter och information på lättläst svenska och i punktskrift. Bara 52 procent av landets kollektivtrafikbussar har automatiska hållplatsutrop så att personer med synskador kan nyttja dem. Bara 7 procent har liftar och 43 procent ramper så att personer med rörelsehinder kan nyttja dem.
Trots att lagstiftning finns riskerar den som bryter mot den inte något straff eller att tvingas åtgärda otillgängligheten. Svensk tillgänglighet bygger på medömkan och god vilja. Våra frågor handläggs av socialdepartementet, inte justitiedepartementet där de hör hemma.
Samtidigt ser andra länder tillgänglighet som en medborgarrättsfråga och har lagstadgat rätten att inte bli diskriminerad. I USA gjorde man det redan 1990, vilket har har gjort landet till det mest tillgängliga i världen. Andra länder som följt efter är Australien, Storbritannien, Hong Kong, Sydafrika, Frankrike och sedan årsskiftet Norge. Hur länge till ska Sverige vänta? USA erbjuder skattelättnader på 15 000 dollar per år till samtliga företag oavsett storlek för tillgänglighetsskapande åtgärder. Sverige saknar motsvarande incitament. Betalar inte svenskar med funktionsnedsättningar skatt precis som amerikaner?
31 maj 2000 antogs den dåvarande socialdemokratiska regeringens proposition Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken av riksdagen. Den innehöll stora och fina ord som i det stora hela visat sig inte vara mer än - just det - stora och fina ord. Redan i ingressen till förordet i kortversionen av propositionen skriver dåvarande socialminister Lars Engquist:
"Handikappolitik handlar om allas rätt att vara medborgare - att kunna vara delaktig. Att få komma in genom samma dörr som alla andra - att inte vara hänvisad [till] ingången genom lagret, att kunna välja hur många gånger jag vill träffa min älskade utan att vara styrd av hur många färdtjänstresor som tillåts för 'fritid' eller att jag ska våga ta bussen som synskadad och veta att hållplatserna ropas ut och inte behöva chansa eller fråga hela tiden - var är vi nu?"
Det har tagits spadtag för att tillgängliggöra Sverige. Projektet Värdig Entré som drivs av Stockholms stad, Statens fastighetsverk och EIDD Sverige, visar exempelvis att det går att förena dagens krav på tillgänglighet med bra och estetiska lösningar till och med i kulturhistoriskt känsliga miljöer. Men utan tvingande lagstsiftning räcker inte de välmenande spadtag som ändå görs.
Enligt propositionen ska "enkelt avhjälpta hinder" mot tillgänglighet vara borttagna och kollektivtrafiken tillgänglig 2010, vilket har odlat myten "Sverige ska vara tillgängligt 2010" - även bland oss med funktionsnedsättningar. Redan 2005 konstaterade Boverket att det inte skulle gå att nå målet. Enligt Banverket och Vägverket 2008 kommer inte heller kollektivtrafiken att vara tillgänglig 2010. Istället sätter man upp ett nytt mål - 2020.
Otillgängligheten drabbar inte bara personer med funktionsnedsättning, utan även föräldrar, barn, pojk och flickvänner, makar, vänner, arbetskompisar - kort sagt: det svenska samhället i stort. Inte minst drabbas samhället av en förlust i resurser genom att utestänga en så stor del av befolkningen från samhällslivet.
Vi är trötta på att dagligen utestängas och marginaliseras till andra klassens medborgare. Vi är trötta på de "vackra orden" med rekommendationer som alla håller med om, men ingen tar ansvar för. Vi är trötta på att de som bryter mot nuvarande lagstiftning inte riskerar några straff. Vi är trötta på att inte kunna föra talan i domstol mot dem som diskriminerar oss. Och vi är trötta på de alltmer makabra löften som samtliga svenska regeringar och riksdagar de senaste 50 åren gett oss om tillgänglighet, löften som med facit i hand visat sig vara bara tomma ord.
Jag säger det igen: 43 respektive 30 år sen. Hur länge till tycker du att vi ska få vänta?
Källa: Detbattartikeln är skriven av Hans Philipsson se www.marchen.se
PS Vad kan du göra? Gå med i någon av våra demonstrationer på 25 orter imorgon lördag 13 juni! Läs mer på www.marschen.se/2009. Skriv på vår namninsamling på www.marschen.se/namninsamling! Det är en bra start
Är det inte lite fult av dig att publicera en debattartikel som du inte själv skrivit utan att ange vem som skrivit den?
03:04:22
http://www.marschen.se/viewpage.php?page=532
